Caroline

Jag och Daniel träffades genom gemensamma kompisar. Den 12 april 2007 blev vi tillsammans på "riktigt". Det blev officielt och vi var med varann varje dag, som vi nästan är nu också. Det var under påsken vi lärde känna varann. Jag var ensam hemma hela den veckan och hade fest nästintill varje dag. Och vi var jämnt här.
Jag hade inte ens tänkt tanken på att bli tillsammans med honom från första början om jag säger så. Nu säger jag någonting som han inte gillar men det är väldigt många som vet vem DannePH är. Och just därför att han hette de, var det mer som "jag har aldrig en chans på den killen". Om ni fattar vad jag menar, det var och är väldigt många som är ute efter honom. I alla fall, tillslut hade vi fest i våran lokal på gården. Och det var den kvällen som "startade" allting. Vi höll varann i handen första gången den kvällen.



Och det var jag som stod för musiken, hade med mig sterio och två stora högtalare och var tvungen att bära hem dem och Daniel erbjöd sig att hjälpa mig. På vägen tillbaka efter att vi hade lämnat dem skulle han få skjuts hem med sina kompisar. Innan vi hann komma fram till dem pussades/kysstes( vet inte vad man säger nu för tiden), vi för första gången. Efter det var vi som pojkvän och flickvän. Vi spenderade sommaren ihop och den bestod mest av att festa faktiskt. Till skillnad mot våra dagar nu, myskvällar och båtturer och mera ett "äldre/mognare förhållande", haha! Aja, vem som tog intiativet var nog både faktiskt. Både smsade varandra och var på om man säger så. Jag föll väldigt snabbt för Daniel. Uppmärksammade mig på hans charm kanske?! Haha:) Är väldigt glad att jag har honom, mina dagar skulle inte vara som dem är annars. Vi känner varann jättebra och gör det mesta tillsammans. Det är saker som har hänt under våran tid, men som dem flesta säger om sånna saker, dem har gjort oss starkare. Älskar min pojkvän väldgit mycket och vet inte vad jag skulle göra utan honom. Vi har våra fighter ibland, men jag vet fortfarande att det är han och jag. Känslan att veta att man har någon som alltid finns där, den är så skön. Att krypa ner bredvid någon i sängen, kunna ringa innan man lägger sig, gråta för om det har hänt något. Han är min bästa vän, och min kille.
Om 13 dagar firar vi 27 månader tillsammans. Jag njuter varje dag för att jag har en sådan bra pojkvän, även när vi bråkar.

  

När vi var ute hos Daniels farmor och farfar under midsommar fick jag frågan av Fanny, deras kusin som är 7 år. Om jag är arg på Daniel ibland. Och ja, det händer alla. Men vi har lärt oss med tiden att försöka prata, det går sådär ibland måste jag säga, haha! Men vi lär oss, vi har mycket kvar att lära oss. Men det är ingen brådska. Vi får hoppas att vi lever länge! Hoppas? Jag vet att vi gör det .

Här har ni det mesta, alla detaljer finns inte med men detta räcker nog! Om det är någonting mer ni undrar över, så fråga på. Ni är fortfarande ganska kassa på att kommentera...